liarliarburnonfire.blogg.se

-          I actually don’t care anymore. We are worth it. Svaradde jag och tittade in i Ellens ögon.

-          I don’t want to hurt you but you actually are. Sa hon och publiken skrattade.

-          Hah, yes but… Jag avbröt mig själv och tittade rätt ut I publiken. Jag mötte blicken med kameran och blev nervös.

-          I mean you lied really hard to them.  Sa Ellen och försökte få min uppmärksamhet.

Jag svarade inte men tittade på Ellen och försökte se säker ut.

Jag satt utanför skolan, det var oktober och svin kallt. Höst-lovet hade nyss börjat.  Jag satt där med mina vänner Li och Nezzi. Klockan var runt tio på kvällen och månen lös starkt. Våra andedräkter rök när vi andades ut.  Vårat favorit band one direction skulle komma till Sverige. Självklart till Stockholm där vi inte bodde men dit skulle vi i alla fall. Vi hade en plan. Inte för att den nånsin skulle funka, men försöka kan man ju.  Vi var bara fjorton år när det här hände och var nog inte medvetna om hur det kunde gå. Vi ville värkligen få killarnas uppmärksamhet men visste att vi var aldeleds för unga. Där för hade vi tänk oss att säga att vi var kanske, 16-17. För mig själv skulle det nog inte vara nåra problem jag var lång och såg äldre ut en vad jag var. Det skulle gå vägen för oss alla med lite smink och de rätta kläderna.

-          Kan vi värkligen? Frågade Li som var mest nervös av oss alla.

-          Klart, vad kan hända? Vi kommer ändå inte få nån uppmärksamhet? Sa Nezzi.

-          Ja ellerhur? Sa jag.

-          Men Maja för dig är det ju inga problem, du ser ju äldre ut. Sa Li.

-          Ja men det gör ni med, det är bara att vi fixar oss?

Ingen svarade.  Och vi tittade oss lite generat omkring.

-          Vi kan väll ses på stan imorgon så handlar vi lite kläder och grejer vi kan behöva? Frågade Nezzi.

Vi nickade och reste oss från den kalla asfalten. Vi gick hem åt var och en och jag kunde inte tänka klart.

-          Yes we lied to them,  we where so young so we didn’t know what could happened. Svarade jag Ellen och kände en lätt tår rulla ner för min kind.

-          Yes, thats true. But don’t your parents say something about it? Frågade hon, jag vill egentligen bara klappa till henne men jag hade ju ställt upp på intervjun. Och skulle svara på frågorna. Men nu frågade hon verkligen ut mig.

-          I don’t think they know about it really well.  Sa jag och nästa tår kom.